Väckt utav kastbyn till tynandetimman
krängde gardinen i ovädersvatten
böjde och bröt sig i buktande bågar
kuvad likt inför en nalkande kung,
liksom hans här fram mot fienden tågar
högröstat hotfull, härjande, hjärttung,
svepte en storm genom spegelglasimman
och osalig satt den på min axel i natten.

Tätt omkring slöt sig dess skrymmande öga
vidgat åt mig för att skåda inunder
lyste där osett vad tiderna gömde
kände jag vemodets vardandeår,
bilder av bråddjup som blickarna tömde
fyllde min syn genom tår efter tår
och allt som flöt fram från fjärrvärldens höga
skönjde jag skria ur skymmande grunder.

Högt uppå dunklet de ändlösa dvaldes -
sfärer av tomhet som saknade skepnad,
krafter ur ursprung förutan konformer
svävade fritt vari gränserna svallar,
flämtande flöt de i ohägnad levnad
skapta att inhölja bortglömda hallar
tills de ned avgrund av svallvågor svaldes
stöpta till stoft i framfödelsens former.

Skiftade stormvyn mot stundande strider
sänkte sin blick och jag cirklade över
världar där varandet upphör att vara
själar i självsynens tröstlösa tuktan
kretsande kring i förvirrelsens skara
vilsna av arv och förgängelsefruktan,
krafter ur ursprung hos stoftets hybrider
vilade rastlöst där cellrummen söver.

Tyngd utav nattsynens flyktande flimmer
svängde gardinen sin last att befria
slängde och slet sig ur snävlagda snirklar
gungade lätt genom ljusvaggad rymd,
liksom en blick i motstånd förnimmer
dödsskärans skugga som förr vore skymd
föll jag förlöst att från födelsens cirklar
höra den skälvande fjärrvärlden skria.