de
karvar

med silverne nål




i muren de rest



trapporna
bär halka
bär
tårade steg



fukten kryper
långväga in





ljuset släcks
ekon av
fordoms fångster

suckar i väggarnas
krypin




silvernålen
spräcker
muren de reste



de
andas


frihet



följer vildblomstrens
maning





varför
bortser du

från ditt hjärta

varför
gör du
ständigt

det

vilket ej är din vilja

för att ej såra säger du

inser du icke att


du skadeskjuter ditt själv
dig


säg

nej



det hände att havet steg
lyftas är icke stiga
nu lyfts havet
blottade skall djupen varda




nu

kysser

de komna



ängens fotblad




knoppar
ägg

lagda i grottor




hennes händer kupas


runt

drömsonaters
enad




nu

lyfter de

havets slöjor




sveper

mjuka droppnät



in
över

blottade rotkorgar


nu


synes stigarnas
djup


läggas i mening



väktarna
i bergsvida


smider klangjärn





hon
lyfter


nätets
nystan


knackar

med mjuka andetag




rutan
spricker


spegelns inre
synliggörs




ur moln
synes


pelarvägar





hon följer
den tredjes sjundes
niondes
insteg




i den trettonde klangen


höres
månlyran vibrera




så

är det kommet



du

vilken ej
kunde

skönja



henne
i kvinnodalen




hör du

träden
släppa
blad fria



detta ljudande




så
håller detta pärlskal

mig
samman




musslan
med pilgrimsvingar




havets rörelse
skrivermålar

vägarna mina



mandalas




drömfångaren

för mig
till

floden



så är skalet slutet runt mig



synes
gör jag ej mer


du kan icke se mig




det hände att havet steg
lyftas är icke stiga
nu lyfts havet
blottade skall djupen varda