"Upp som en sol - och ner som en pannkaka".
Det är bilden av en människa, som snöpligen fallerar efter att kanske lite väl opportunistiskt snabbt vunnit framgångar.

Jag tänker på den bilden, när jag ser vad som händer med höstsvampar, t.ex. en stensopp, som stursk, stark, tränger sig upp ur marken och plötsligt bara står där i all sin prakt!
För att strax angripas av insekter, sniglar och mask. För att något senare sjunka ihop till att bli ett intet i form av en mörk, till en början våt, fläck. Ett ingenting.
Tydligare bild av förgänglighet finns inte.
"Upp som en sopp - ner som en plätt".

Allting är förvisso förgängligt. Men i olika grad - särskilt när det ses i skilda tidsperspektiv.
Allt från dagsländor, nässelfjärilar, tornseglare, människor, jättesköldpaddor, valar, uråldriga istidsgranar, utdöda däggdjur och dinosaurier - till jorden, till solen, till galaxer och universa - och slutligen till tiden själv.

Sitter jag och tänker.
Medan morgonen växer ut.
Snart går solen över berget.
En ny dag läggs till livets alla andra.
Jag kan inte hjälpa, att jag allt oftare undrar över hur många av dom som finns kvar att få.
Hur långt mitt innestående lager av dagar skall räcka.
Hur långt bort från förgängligheten - är jag egentligen.
*
Men nu skall jag koka kaffe - bjuda min hustru på sängen.
Så får vi se vart dagen bär.
När vi vaknat ordentligt och gått ut i vår värld.