Kvar på jorden är jag, ensam, sorgsen men inte svag.
Visst har jag kanske rent av vuxit i det att förgylla min dag.

Vart går då vägen jag så strävsamt vandrar?

Det är slut med självömkan och annat jag mig själv klandrar.

Vägen är rak och kurvlös, kanske i min smak pretentiös.

Men jag skall gå och njuta varje ögonblick, även de jag aldrig fick.

För en sak som är intressant, är livets kvadruppelkvadrant.

Vi vet ej var vi går, ej heller vad vi får.
Ett är dock klart och jag detta bejakar.

Vad vi än gör det till, hur än det smakar.

Lev livet nu, du får det aldrig igen.

Att vara är att finnas.
Carpe Diem!