Så mycket föll
denna dag

först löven
som vore de
mina andetag

fast mera som frimärken
frankerande
asfaltens svärta,

tänkte sorgebrev i all hast,
tänkte allt känt
jag borde sagt eller sänt

men så föll jag själv
åter och åter igen
på eget grepp

som dessa gula glimtar
in i min egen svärta,

för sent,
sa ekot
av mitt fall
just så

Tog stöd mot en tall
för att inte falla till föga

öga mot öga
mitt nu mot då.