intro:
åskan dundrar för att jämna ut universums balans.
den träffar mej, jag blir kluven i två delar,
en skådespelar när verkligheten är overklig.

den andra är kapten och sjunker med båten, monstervågor.
vågar våga mej över vågorna, i en fritid bland radiovågorna.
känns onaturligt, kärleken känns äkta o helande.

fuck plast! ta med mej djupt in i trollskogens hjärta mitt hjärta.
balanserar inte längre på kanten av stupet.
underdemonen har inget grepp om mej längre, elegant balans!

låt mej leva o överleva.
låt mej dö långsamt, vi unga vill bli gamla en dag.
tar mitt sista balanserade andetag när anden far mot ljuset.
ödet är skrivet i stjärnorna, evigheten är vår, det är vår!


vers1:
står o flinar går på lina håller balansen/
somnar i trans sen vaknar upp o fångar den chansen/
jag får att leva i nuet segrar i slutet/
av dagen då jag uppskattar att neka till suget/

upptrappad nivå på livskvalitén, tittar o ser sen/
blommor blomma som jag trodde hade vissnat för evigt/
hissar sen fredligt ett krig mot orättvisa/
försöker balansera välmående o tokig ilska /

själv gåendet och eftertänksamheten, impulsen/
och gamla tabbar trycks bort i lugnet/
flyger bort i drömmen om ett bättre liv/
går sakta men tar jättekliv effektivt/

jättefint att kunna va positivt tänkande/
ingen kan sänka mej när jag seglar iväg/
väntan e lång försenad o kär lever jag här/
fast bestämd att gå min segrande väg/