framåt på ärren spridda genom stadens
underjord
åker järnpilarna fram mot sina slutstationer


med det okända ansiktet som gäst
står jag i mitt vardagsrum och döljer tankegångar
om hur jag egentligen borde sitta
på toppen av ett berg
med min ensamhet som enda sällskap


med blicken ned på alla oförstående
skelett utan livslust
håller jag hand med mig själv och
suckar över hur ingen annan kan


förstå