II - Förföljaren

Feberfåror vill jag skölja
tills förtorkat har ditt inre
och med trädesjord omhölja
sans i växtförviltat sinne,
skymd där snåren åren skådar
slog jag ro i rötoroten
drog med skamomträdda trådar
ned din tanke bortom boten
vari jordens gravdjupsgrunda
fruktansfrön i skott skall stunda.

Slöt jag dött ditt drömskemjuka
blott att höra hård puls eka?
Skjöt du kraft kring själens sjuka
för att andetag förneka?
Död i dunkla djup du spelar
låtsas du ej längre känner
vilja undernärd som velar
tärd i härd där brånad bränner
rör dig då dock icke mera
livet som skall skumt passera?

Ljuset ville dig beröra
lögnens dans ditt hjärta bjuda
steg som togs skall bortom föra
glömskans glätthorn ej mer ljuda
inom skratten skammen skriar
över dem min livsmakt tronar
tror du drömmar ömt befriar
vet att vetskap intet skonar
bryter du dig ut ur branten
väntar jag än ovan kanten.

Och om du dock söker livet
att försaka dessa tider
högt i himlen står det skrivet
vart du än i våndan vrider;
hoppets hamnar bortom kusten
dit som dikesloppet flyter,
ledans år och levnadslusten,
kampen där vår vilja tryter,
världens vindlar i det vida
aldrig lämnar jag din sida.




III - Den jagades sång

Jag vet allt att du vill förvilla
du feberfrö på grönskans gren,
din rot skall bot och sans förspilla
men skörden synas silkeslen
och ordlöst tal skall oro stilla
i kvalets timme, sval och sen,
men vet att trots du vill mig illa
och sända mig mot skördessten
så skall vi höra sången drilla
i sprucken röst från rädsla ren.

Vi var väl likt lik före vi föddes
men någon smärta minns jag ej
innan all mitt kalla stoft nedströddes
kring kärlekslös och naken nejd
att slå eld ur gäld tills fingrar blöddes
av smärta jag kan minnas mig
tills min tanke tröt och tro föröddes
och nu skall jag dock rädas dig?

Låt mig lögnen se, lär mig minnas
vad här aldrig, aldrig var,
jag vill jordfri och ångerlös finnas
i djupen som än är kvar
och om besten i bröstet besinnas
av dina dövande dar,
om vett från en vettlös kan vinnas
vet att sången blir mitt svar.

Slå så min klena kropp omkull,
lägg all vittrad vilja ner
i glömskans hårda härskarmull
där ingen minns och intet ser
att även jag av livet spirat full,
låt glömma det, jag ber.




IV

Nu droppar dagg från irisblom för höstens dom om avsked
och min dag driftar mot mull, där min väg vill vandra vag.
Jag sprang ur unga våren nyss men mänskan var mig vred
och ondast tycktes vara levnadsaktens lystna lag.
Snart dränker den mitt minne i sitt svarta öga ned
men jag stiger som jag sjunker, i ett enda andetag.

En ödesblick kan hota, fastän föga den omvälver,
och bär blott blanka intet om jag blanka intet tror.
För andars borgegårdar dessa heta händer skälver
där åter jag skall skymtas dig, du veka missväxtmor,
när dystra jordedagar dy i dina vyer välver
sök mig då bland diset där det bleka ljuset bor.

Då vindar viner vilsna uti sena aftonsången
kan du höra mig från ovan den ljusomspunna bron
och fjärran utom synen är jag ändå ej förgången
i nätters stjärnenästen skall jag åter bygga bon,
där himlafällens fästen kröner svunna solnedgången
skall jag sitta högt på skammens samvetsvita tron.