---



”Har du begravt din fisk i min kruka?” frågar Hanna.

Jag har inte skrivit något på flera månader. Det finns så mycket annat att göra. Inte för att jag gör något annat, eller något över huvudtaget. Det finns bara så mycket annat att göra. Det är svårt att prioritera, svårt att bestämma sig. Det finns de som har det sämre, det är jag säker på, men jag har det inte lätt. Villigt kan jag erkänna det. Ibland är jag villig.

Hanna är på mig hela tiden. Hon och mor verkar ha samlat och enat sina krafter för att göra mitt liv så olidligt som möjligt, så effektivt som möjligt. Utåt sett låtsas jag vara oberörd och stark, men jag tål det inte länge till. Imorse frågade Hanna om jag inte funderade på att försöka hitta ett jobb snart. ”Jag menar inte att du börjar arbeta direkt. Du kan väl i alla fall överväga tanken att det kanske skulle vara bra för dig?” Hanna har ingen aning om vad som är bra för mig. Det som hade varit bra för mig var om du lämnade mig i fred, skulle jag sagt. Men det sa jag inte. Jag tittade förolämpat tillbaka, låtsades vara sårad, och klämde ur mig ett auktoritärt ”Nej!” Hon i sin tur sa att jag skulle sluta mumla. Prata högt så att man hör, sa hon. Jag tänkte inte upprepa min ståndpunkt, och gick med bestämda steg till badrummet, slängde igen dörren med all min aggressiva beslutsamhet för att markera att jag inte ställer upp på de här plötsliga fasonerna. Jag rakade mig och borstade tänderna noga tills det var dags för henne att åka till sitt karaktärsdanande arbete. Efter det har jag sovit. Hela dagen sov jag. Det var bra för mig. Ibland säger Hanna att jag ska växa upp.

Jag är uppriktigt förvånad. Hanna är inte sen att ta tillfället i akt och spä på smädelserna från imorse. Först försöker jag neka, men det tjänar ingenting till. Hanna säger att hon vet allt, att det inte är så svårt att lägga ihop ett plus ett. Nu skriker hon. Jag blir lite rädd. Jag har nästan aldrig hört Hanna skrika förut. Hon skriker att hon är trött på mina infantila lekar under hennes tak, mellan hennes väggar, och i synnerhet i hennes krukor.

När hon tar bestämda steg mot krukan säger jag ifrån. Det är lågt att skända gravar, säger jag. Det är viktigt för mig att jag ska ha begravt mina sorger, säger jag. Nu överdriver du, säger jag. Det här gör det bara mycket svårare för mig, säger jag. Sedan blir jag arg och börjar skrika jag också. Men för helvete! skriker jag. Hanna är inte en sådan som lyssnar. Hon tar krukan och slänger den i papperskorgen. Så var det med den saken. Sedan tar hon på sig sina ytterkläder och går ut. Hanna har svårt att kontrollera sina känslor. Hon hinner informera mig om att hon kommer bli sen, och att jag inte behöver vänta på henne.

Jag går också ut. Men inte genast, måste ge henne lite försprång så att hon inte tror att jag erkänner min skuld och vill försonas genom att springa efter henne.

Nu har det gått flera timmar. Nu har det gått för långt. Jag sitter på balkongen och dricker mina öl som jag har köpt, samtidigt som jag är noga med att alltid ha en tänd cigarett till hands. På åttonde dagen inledde världen sitt förfall. Eller vad vet jag. Jag skickar ett textmeddelande från min mobiltelefon och säger att, vad mig anbelangar, kan hon lika väl dra åt helvete.

Hanna kommer sent. Jag har redan lagt mig för länge sedan. Ibland har man ingen annanstans att ta vägen.



---