Syster,
En gång hade jag en dröm
I den var du frånvarande
Inte bara utom synhåll
Inte bara utom räckvidd
Eller på höravstånd
Utan din frånvaro gjorde sig inte ens påmind
I den här drömmen hade du aldrig funnits



Elefanten
I min dröm följde jag en stäppelefant
Den hade lämnat flocken bakom sig
För att gå på sin sista
pilgrimsfärd

det var något tragiskt
över sättet den gick på
något mekaniskt
i hur den stapplade fram
något likgiltigt
över den immiga blicken

Horisonten låg platt
Grästuvor dansade försiktigt i blåsten
Solen en purpurröd nyans
Av acceptans

Elefanten satte sig uppgivet på underlaget
Betraktade skymningsljuset en stund
Fällde en lerblandad tår
Fällde sedan flera
De bara fortsatte
Tills tröttheten översteg sorgen och tvingade ned honom till marken
Magen lyftes och sjönk några gånger i en harmonisk andningssång
Hjärtats slag långsamma
Ensamma
Saktare
Ögonlocken flimrar
Och ögonen sluts
Ansiktet fortfarande insmort av salta tårar
När elefanten tog sitt sista andetag

Det sista elefanten upplevde var ett ansikte
både varmt och bekräftande



Tänk
Jag vaknade upp ur min dröm
Kallsvettig och gråtmild
Innan din närvaro uppslukade min värld igen
Och jag kunde andas ut

Tänk vad annorlunda livet kunde sett ut,
Om vi inte funnit varandra halvvägs
Tänk om våra hjärtan förblivit orörda
Och kalla.

Men tänk vilken tur att våra hjärtan
Inte sökte efter begränsningar
Utan ett sätt att förlänga artärerna

Till ett evigt utbyte av värme.