Ensam befinner hon sig i hettan på ökenlandskapet
människan
arvtagerskan av jorden
lurad av tingens bedårande glitter

öga mot öga står hon med en ond ande,
som äntligen har slängt av sig lögnens slöja och likgiltig betraktar hennes olycka 

hungrig
vrider hon sig och gråter
i sin glömskhet att
med hennes medgivande åt den onda anden upp jordens skörd

mätt och skamlöst flinande rapar den

törstig 
jämrar hon sig
i sin glömskhet att 
med hennes tillåtelse
drack den onda anden sjöarna tomma i sin aldrig avtagande törst 

den skrattar hånande, berusat av det söta vattnet

naken
ligger hon omgiven av glänsande bråte
förvaltaren av paradiset och våndas över sin förintelse
i segeryra trampar den onda anden på hennes kjolar
hotfullt krävande hennes själ.