Jag ligger innesluten utav is
alltsedan tidens bleka gryning
på mjuk men livlös mossbädd

genom tundrans eviga vintersal
skymtar nån gång en solreflex
en gnistrande prisma utav liv

inte har det varit mycket
perma news här nere
ett snöras kanske någon gång

men minns så det som var
inte mycket men ändå
skrattar lite introvert

för förra veckan blev jag överkörd
av en bullrande estnisk tanks
rätt över vänstra lårbenshalsen

men annars har väl inget särskilt hänt
sen Djingis Khan stod bredbent
och pinkade på min rygg

men jag vädrar nya tider
en droppe vatten i mitt öra
mitt livsrum verkar töjas

jag kommer födas åter
tänker ut nån hälsning
tills jag spräcker hinnan

kan väl möta världen igen
lite nonchigt vilande
på mitt friska ben

"long time no see"

            @