En man sitter på en bänk i parkens vårgrönska. Vilar uppgivet sitt huvud i darrande händer.

Tankarna fladdrar obarmhärtigt till den tid då allt var annorlunda. Livet oanvänt och spirande. Framtiden ljus och skimrande. Barnet, det efterlängtade, som nu inte finns kvar i hans värld.

Allt han hade i sin hand sopade spriten bort. Svepte in verkligheten i dimma. Han minns alla som han svek. Han ville leva kravlöst.

Han luktar instängd källare. Som han sover i om inget annat står till buds. Gammal spritdoft kryddar hans andedräkt. Han nås av de lekande barnens skratt och stoj.

Känner saknaden efter sitt barn vridas om som en kniv i hjärtat. Bitterhetens tårar fyller hans ögon. För det han valt bort i sitt liv.

En liten flicka närmar sig försiktigt. Tar hans hand i sin. Undrar varför han är ledsen. Hennes blåa ögon ser troskyldigt in i hans. Ser förbi hans eländiga, smutsiga uppenbarelse.

Hans hjärta smälter av värmen hon utstrålar. Han fylls av hopp. Beslutar sig här och nu för att gå den långa svåra vägen tillbaka till framtidstro. Till sitt saknade barn. 

Ett år senare sitter han på samma bänk i parkens grönska. Han ler lite sorgset när han minns den människospillra han var.

Men han har kämpat för sitt liv och sitt barn. Snubblat på den snåriga vägen tillbaka men rest sig igen. Han vet att det var mödan värt, när han tittar på de lekande barnen. Hör sin lilla flicka ropa

- Pappa, Pappa, titta vad jag kan!