Kanske söker jag inte.
Allt jag vet är att jag behöver någon som ser mig.
Många kan avgöra skönhet, de yttre attributen som överensstämmer med dem genetiska pusslen
som råder överallt.
Jag vet att jag vill ha någon som ser det vackra inom mig
inte det som finns utanpå
det ser ju de flesta ändå.
Och även om de inte alltid säger det rakt ut
ser jag det på dem.
Att vara någon annans fantasi för ett tag
men vem lyssnar på min?
Vem hör att jag söker honom.
Jag tror inte någon skapade dig för mig att se.
Men själv skapades jag för att behaga andras ögon.
När jag vill ha detsamma, får jag enbart tomma skal.
Med inga ambitioner, inga drömmar, bara samma menyer på hur man finner idioter.
Och de snälla. Lär jag mig inte älska.
Dem som är bra för mig, väcker inga lustar eller dörrar som aldrig har öppnats.
Det finns ingen för mig.
Som alla andra finns för varandra.

Och de som vill finnas för mig vill jag inte släppa in.