Jag har vandrat över hundra mil bredvid min pappa. I skogen, vid jakt, över myrar, vid strand, i fjällen - ja, till och med i Arktis.
Det var under många år. Och det är längesen. Pappa är borta.

Fast i skuggan av mitt jag ser jag ändå farsan vandra.
Hur kan han vara så precis lik mig.
Han går och rör sig som jag. Med kropp och hatt. Liksom vaggar. Skuldrekurande.
"Man kunde tro att han har studerat mig, konstnär som han var!" tänker jag "och att han går där siluetthärmande bredvid mig bara för att retas lite".

"Du kommer inte undan mig, pojk."
"Hoppas du mår bra!"