Vatten.

De fick inte ens dricka vatten.

För att det var ramadan.


När jag kom ut från lunchen.

Bevakad av AK: femmor.

Skyddsvästar m.m.

Typ 40 grader.


Så hade de kollapsat.

De som skulle asfaltera uppfarten.

För att de inte ens fick dricka vatten.

På grund av någon märklig gud!


Den lokala entreprenören från Mazar.

Sade till mig:

”No more asphalt til ramadan is over!”

Då sprack min tidplan.


Jag hade min tidplan.

I mitt liv.

Men det hjälpte inte så mycket.


När jag såg bergen mot Kabul.


Och jag lade mig för att sova.

Och var rädd för de Indiska kobrorna,
som kanske var där.

Jag var faktiskt mer rädd för ormarna,
än för talibanerna.

I ett land där vi stampade

ihjäl skorpioner.

Och tidplaner som sprack.

Precis som ljudet av.

Ihjältrampade skorpioner.


Och vår så kallade Gud.


Som återigen gömde sig så väl,

i bergen mot Kabul.