Kära minne: Det räcker nu. Kan du vara vänlig att ta ett par distanserade steg, iväg från min nutid? Du kan inte nå mig med minnen av de dimhöljda moln, som fanns där ovan. Som satte mig i trans, och gjorde mig så lätt, att det kändes som att jag svävade. Du kan inte nå mig med minnen av extasens förbjudna hetta. Hur blodet rusade i mig, som en våg av tsunami, som översköljde mig. Hur jag nästan svimmade av berusningen som uppstod i mig. Du kan inte nå mig med minnen av hur sinnen löpte amok, av blotta närvaron och doften av parfym. Hur min kropp reagerade av fotsteg och andetag. Du kan inte nå mig med minnen av passionerade stunder, då hjärtat dunkade extra slag av en viss bokstavskombinations gestaltning. Hur en röst kunde göra mig alldeles knäsvag, och jag vacklade till av att bara snudda vid en tröja. Kära minne. Jag ber dig, vänligt men bestämt, att hålla avstånd. Min morgondag vill gry utan dessa kära minnen. För alltid ska jag älska dig, du betydelsefulla, älskvärda minne. Gunga inte skutan mer. Låt havet vara stilla som i en vacker, varm och solig sommardag, där jag blir brunbränd av minnet av dig.

Bildkälla: Privat bild (upphovsrätten är min) från mitt Instagramkonto https://www.instagram.com/kristina0179/