Oskar öppnade ögonen.Fullmånens sken lyste klart i rummet.
Han stirrade på månen.Sorgsna tankar spökade i hans huvud.

"Herregud, hur livet skenat i väg,jag ska fylla tretio bast snart!"

Han vred på sig.

"Alla mina goda tankar har tendens att förvandlas till äckliga saker."

Av den tanken kände han en bedrövad eftersmak.

"Sluta tjurskalle!",tänkte han och tittade på klockan.

Klockan var ett.Han stängde musiken och försökte somna om
men tvångstankar störde hans insomnande.

"Molly!Vad attraktiv hon är!Hennes fylliga bröst är så ororande.
Dessa bottenlösa ögon som en kameleont."

Hans hjärta bultade snabbt.Han rättade till filten.
Svalde torr luft,pressade sitt ansikte in i kudden.
Han slogs av lukten.

"Hur vågar du drömma? Sängen och hela rummet
luktar fortfarande av en annan kvinna,hennes mor!"

Han stönade dämpat.

"Rosa!Hon luktar verkligen som en ros .Mogen,
häftig,trygg och lugn.Jag vet vad det blir imorgon ,övermorgon.
Allt planerat i förväg,men jag är törstig ,
jag längtar efter vågornas skvalp.
Jag vill ha storm,eld och smärta!Molly ,hon är oförutsägbar.
Älskar jag henne?Nej!Inte än....jag är kär i henne...ja...kär."

Han tänkte.Tittade på månen.Den blinkade åt honom.Han blev glad.

"Jag kanske inte alls är förälskad i henne
Jag kanske ska älska mig själv
i henne....den njutning som hon kan ge mig...."

Han sträckte sig ,klev ur sängen och gick fram till fönstret.
Där ute var det tomt,mörkt och ensamt.Trädgården höll andan i
en fridfull natt.

"Rosa återvänder snart.Det är två dagar kvar.Jag måste hugga till nu!"

Han kastade på sig morgonrocken.

"Nej !Den behöver jag inte alls.Jag måste överaska,
hon måste känna min kropp direkt!"

Han kom fram till dörren, rörde knappt handtaget, då
öppnades den plöstligt och Molly stod framför honom.
Han flämtade.

Hon darrade och grät.Hon var återigen i den
svarta klänningen och de svarta fina sandalerna.
Hon mumlade något osammanhängande,

"Jag är ledsen, men jag kunde inte motstå.
Något starkare än mig själv,starkare än mitt sinne,
fick mig att lida hela natten...
Tro mig,jag kämpade,jag ledde alla argument,
och jag skäms att erkänna
att även släktblodet inte kunde hålla mig kvar
från den eld som du tände i mig ,
redan då jag såg dig för första gången.

Jag vet inte ännu vad det är men jag vet en sak,
utan dig, behagar ingenting mig.",mumlade hon varmt.

"Varför så många bortförklaringar
om man önskar sig något ?",tänkte han för sig själv och viskade,

"Molly , Molly!" och tryckte
försiktigt hennes hetsande kropp emot sig.

f.f