När jag förstod att vi så kallade änglar.

Binder fast varandras vingar.

Var det återigen en ny insikt.

Jag har aldrig sett detta,
från detta perspektiv.

Naivt nog.

Jag trodde bara,
i min enfald att,
hon band upp mina vingar.

Men uppenbarligen binder jag upp hennes också.


Kan vi inte båda försiktigt,
försöka binda upp varandras hårda knutar,
runt dessa mjuka vingar.

Och allt eftersom.

Släppa ut varandras vingar.

Som fjärilar gör på våren.

Vi kan båda flyga ut och sätta oss någonstans.

Vi kan skåda varandra från olika perspektiv.

Från våra olika trädgrenar.

Från våra olika universum som skiljer oss åt.

Men låt det vingar som för tillfället släpps fria.

Torka i ljuset av vår kärlek.

Och acceptera att vi är egna människor.

Och att vi har våra egna fjärilsänglarsvingar.

Som försöker torka upp i något som heter,
insikt och respekt.

Vi försöker att torka upp,
i den fantastiska kärlek.

I detta makalösa liv,
du och jag har förmånen att uppleva.

Vi föddes.

Efter en lång vinter.

I var sin fjärilspuppa.

Och vi möttes.

Som fjärilar,

innan våra vingar hade torkat.

Kan vi inte bara försöka,
att torka varandras vingar.

Innan det är för sent.

Innan solen går ner.

Den sol som skall torka våra vingar.