One Direction har ett fripass rakt in i mitt liv.

Det ligger en chokladbit,
i mitt Marshall kylskåp,
uppe på mitt rum.

Rummet där tiden stannade.

Rummet där alla mina älskade 10 gitarrer bor.

De som vrider om klockor,
och blåser mig till mars.

Men när min dotter lade in denna chokladbit,
i min Marshall kyl.

Och hon hade sett dem live,
och var euforisk.

Så förstod jag åter igen,
att musik är ingen leksak.

Oavsett vilken musik du tycker om.

Där i denna kyl,
där det bor
svårköpta Iron Maiden finöl, m.m.

Så chokladbiten ligger kvar.

För att jag förstår hennes passion.

Precis som hon förstår min.

Vi tycker olika om musik.

Men vi förstår varandras passion.

Därför kommer denna chokladbit.

Att ligga kvar på kylskåpshyllan
och resonera i natten,
med mina hårdrocksöl.

Och vad jag förstår,
så har jag inte hört ett enda bråk,
eller gräl från mitt kylskåp där uppe.

De kommer tydligen överens.

Och!

Det partar tydligen loss.

För ibland saknas det antal fulöl.

Och det luktar unket när jag kommer upp.

Och vissa gitarrer har bytt plats.