När ryssarna hann till Berlin,
före de allierade.

Trodde alla att förtrycket var slut.

Men efter detta.

Gjorde Stalin,

det Hitler gjorde.

Utrotade folk i gränsmarkerna till Europa.

Även sitt eget folk.

Han annekterade fria människors,

rättighet och vilja.

Stalin proklamerade på röda torget.

Med sina militärparader.

Att segern var deras.

Röd.

För att sedan slakta sitt folk,
eller de han hävdade var sina.


Jag har varit på detta patetiska torg.

Som alla snackar om.

I Moskva och upplevt hur en del av det ryska folket.

Glömde hur människor agerar med kärlek.


Vi satt och söp oss fulla i Moskva.

I en lägenhet med märkliga ståldörrar.

Där trapphuset var ett rent förfall.

Men när jag kom in lägenheten,

förbi den stora trötta råttan.

Som smekte min fot.

Så uppenbarades den mest fantastiska lägenhet.


Vi satt där.

Åt tacos och drack riktigt bra vodka.

Och stridsplanen flög dånande över Moskva.


Jag promenerade sedan hem till hotellet,
som låg vid vitryska platsen,
ensam på bakgator,
med min dator,
med mina hemligheter.

Och myten om att bli ihjälslagen,
och rånad i Moskva sprack.

Kanske hade jag tur?

Men jag har ändock,
besökt Moskva typ tio gånger.

Och vandrat själv.

I denna otroliga stad.

Många snackar om New York.
(Jag har varit på Manhattan också).

Jag har sett Stalinskrapornas ljus.

Stalins sju systrar.

En skrapa för varje syster.

De som blåste ur min hjärna.

När jag sedan låg sömnlös på hotellet.

I norra Moskva.

Undrade jag.

Vem som egentligen räddade oss från Nazisterna?