---



Vi sitter vid köksbordet. Hanna säger att hon inte vet vad som flög i henne igår. Jag nickar och håller med. Vad som flög i Hanna igår är bortom bådas förstånd, ett mysterium vi båda kan enas kring. Hon säger att hon är djupt ångerfull. Det är stressigt på jobbet, och då blir det lätt att man tar ut det över någon annan. Denne någon annan syftar antagligen på mig. För att inte vara sämre säger jag att jag inte vet vad som flög i mig när jag skickade meddelandet angående hennes färd till ett onödigt ställe. Hanna har inte läst meddelandet. I tumultet som uppstod glömde hon sin mobiltelefon hemma, får jag veta.

Efter ett litet tags letande hittar vi hennes telefon under bordet i vardagsrummet. Vad den gör där vet jag inte, Hanna vet säkert, men jag frågar inte. Det är inte rätt tidpunkt och tillfälle. Hannas entusiastiska ansiktsuttryck över fyndet byts snabbt ut mot ett mer sårat, nästan ilsket sådant då hon läser meddelandet. Men hon säger inget, och jag känner att jag borde säga något, men förmår mig inte. Samtidigt tycker jag att hon får stå sitt kast. Inte skickar jag elaka meddelanden för att roa mig själv. I och för sig, när jag tänker tillbaka på det är ganska lustigt, men jag hindrar mig själv från att skratta bort det hela. Jag klappar Hanna lite försiktigt på axeln för att visa att jag är införstådd med stundens allvar, och hon skiner upp som en sol. Vi sätter oss sida vid sida, och säger inget på minst en timme. Ett tag ser det ut som Hanna ska säga något, men det kommer inget. Hon hittar inte orden. Har helt enkelt inget att säga. Jag klappar henne på axeln en gång till, och säger att hon är en bra människa. En duktig flicka.

\"Nej nu får det vara nog med tramset\", säger Hanan, högt och tydligt. Och plötsligt. Jag var på väg att somna, och hoppar till av rädsla. \"Det som hänt har hänt, ingen idé att hänga upp sig på det\", säger hon. Jag kan inte annat än hålla med. Det som har hänt har hänt. \"Meddelandet var onödigt framfusigt\", fortsätter hon, \"men jag får skylla mig själv, det var ju jag som provocerade fram det hela. Nu lägger vi det bakom oss, och så får det lov att stanna där.\" Jag kan inget annat än nicka. Jag tycker helt enkelt om Hanna när hon är så här insiktsfull. Låt det här bli en lärorik läxa för oss båda, tillägger jag, och då kan inte Hanna annat än hålla med. Vi är väldigt nöjda med våra nyvunna intentioner angående hur vi ska undvika att det hela upprepar sig i framtiden. Vi lovar varandra att aldrig mer slänga varandras döda fiskar i papperskorgen, och att, om vi nu skickar mobila meddelanden, ska det ske på ett snyggt och vuxet sätt, utan att låta de destruktiva känslorna svalla över.

Hanna är sexuellt upphetsad, det ser jag direkt. Nu när allt är frid och fröjd finns det åter plats för snusk och vällust i hennes rationella huvud. Det är dags att sova. Vi har kryddat kvällen med att titta på tv, och två flaskor vin, och håller just nu på att klä av oss. Jag är trött, förmodligen av vinet, men som sagt, Hanna verkar vara av en helt annan uppfattning. Jag vill inte egentligen, men när Hanna börjar föra sina händer mot mina privata angelägenheter låter jag henne hållas. Jag tycker att jag kan unna henne lite tillfredställelse, när vi varit så förståndiga hela dagen. Det vore ju så att säga oklokt att skapa irritation, nu när vi åter hittat tillbaka till rätt spår. Det är inte mer än rätt att Hanna får sin beskärda och välförtjänta del av kakan. Och det är inte mer än rätt att jag ska rubba på mina principer och min vilja, när det så krävs. Just nu kräver situationen mindre prat och mer handling. Hanna verkar vilja ha mer än någonsin. Hon suger i sig minsta lilla rörelse glupskt och ihärdigt, samtidigt som jag trycker hennes vänstra bröst så hårt jag kan.



---