Den fd. skolministern och fd. majoren i det militära och numera oppositionsledare över ett allt mer sjunkande parti hade gått och dragit med sin förkylning under hela våren. Han var tät långt upp i bihålorna och huvudet värkte.
Nu satt han i riksdagsgruppens planeringssal i Riksdagen och väntade på sin tur att få gå upp i talarstolen för att dra huvuddragen i skolans kommande reformarbete, bara han fick komma igen som skolminister. Det gällde att samla styrkorna nu och formulera vad som behövdes för att återföra Sverige till en välförtjänt tätposition då det gällde lärande och pedagogik. Han smålog åt att Fridolin knappast räknades som politiker längre efter att han haft den dåliga smaken att veckan efter höstens valseger utlova en förbättrad skola på 100 dagar. Njutningsfullt skulle han skjuta huvudet av Fridolin och uppehålla sig vid att nu mer än 100 dagar gått sedan maktövertagandet och ännu hade inget väsentligt hänt med förslag om förbättringar inom skolan.

Tvärtom, en ny utredning sablade nu ner skolan ytterligare efter den tidigare PISA-rapporten. Hann det bara gå några månader till skulle han minsann berätta att Fridolin på egen hand kört skolan i botten, ja tillsammans med sossarna då som ju regerat i flera mandatperioder utan att ta tag i problemen. Att han själv varit ansvarig för skolan i åtta år skulle han elegant undvika att prata om eller på sin höjd beskriva som ett arbete i motvind eftersom sossarna ställt till det så in i helvete under decennier dessförinnan.

”Det måste äntligen bli slut på tjafset, jönsandet och den där jävla vänsterskolan sossarna nu planerade ihop med babyface från Miljöpartiet” tänkte han säga. Sen skulle han mala på om vilket recept som krävdes för att få fason på skitungarna. ”Back to basic med lite tysk ordning, betyg och kvarsittning. Läxor som bara fan och prov flera gånger i veckan.” Det vore väl jävulen om det inte skulle göra susen. Den skolan hade han minsann mått bra av. När han stod på toppen kunde han rabbla upp alla floder i hela Sovjetunionen som ett rinnande vatten och kunde räkna upp tyskans dativ- och ackusativprepositioner i effektiva ramsor, även om han inte var nåt vidare på att sen prata tyska. En linjal över fingrarna eller ett tag om kalufsen på en liten skitmarodör hade väl ingen dött av heller. En uppstramning rakt över var vad som behövdes om Sverige åter skulle kunna inta en tätplats inom teknik och forskning.

Applåderna ville inte ta slut när han äntrade stolen. Partikamraterna i det där partiet som numera blivit så litet att det knappast fanns längre, hyllade honom som en hjälte och han lyfte händerna över huvudet i en segergest redan innan han började med föredraget. Papperna låg ordnade framför honom och han skulle just inleda med en listigt uttänkt retorisk fråga.

Han kände det komma som en kliande rörelse inne i näsan. Han försökte hålla emot, men visste att det var lönlöst. Nysningen tog fart, fortplantade sig genom kroppen och han drog automatiskt andan för att ge den utlopp. Instinktivt lade han handen över mikrofonen istället för att täcka ansiktet. Ljudet var ändå öronbedövande och hans ögon tårades av ansträngningen. Det var en fullständigt formidabel extraordinär nysning han levererade. Framför honom på det översta manuspappret låg en groteskt osannolikt stor och grön snorklump, med två sega och dallrande tentakler som  hängde ihop med hans näsborrar. Han kände paniken växa och försökte med ett raskt tag om näsan få ut det sega snoret och stryka av den stora klumpen från pappret. Han föste den sega bollen åt sidan och torkade av handen mot podiets vänstra innersida. Sen tittade han ut mot publiken, log och fäste blicken mot föreläsningsanteckningarna.

Han såg det första ordet, två långa staplar, tre låga runda och en krumelutt på slutet. Han fick inte ihop nånting. Hur han än försökte begripa orden flöt de bara ihop över pappret, bildade ingen mening eller innehåll alls. Han kände sig yr, högg tag i podiet med båda händerna och kände plötsligt hur varje ljud i salen blev kristallhårt och påträngande.

Han sneglade mot snorbollen och började ana sammanhanget. Det troligaste var att han hade snutit ut både grundskolan och gymnasiet vid genomförandet av den grandiosa nysningen. Han hade blivit analfabet på ett ögonblick. Det djupgröna i ena kanten var säkert kvällskurserna han gått för att läsa extra i matte och tyska. Insikten slog honom som en blixt och han kände sig plötsligt alldeles knäsvag av rädsla inför framtiden.

Den nya skolan.

Han skulle bli tvungen att gå om!

                                                   @

                                                          ~