vi som föddes
med silvret i munnen,
vad fan vet vi
om solidaritet
om att växa upp i kaos
om svåra tider

vi hittar på nya problem
tänker att trettiofem
är för lite för en månad
tänker att trettiofem
är för mycket för en kropp
jag är inget undantag, jag,
jag vägrade skeden som gavs till mig

som vilken annan bortskämd snorunge
som helst
(som vilken annan
storstadstjej
som helst
som vilken annan
poet eller
uppmärksamhetssökare
som helst)

det är
bedrägligt hemskt och
förnedrande
mot vår egen självkänslan
att tänka att andra har det värre
så vi gör inte det,
vi blundar när vi går förbi tiggaren utanför hemköp
vi åker till de fina delarna av thailand
vi dricker lightcola och tar bort äggulan
vi tar aldrig ut
den där jävla silverskeden
förrän den slits ifrån oss


så
en dag
om man har otur eller
tur
står man där
utan sin tidigare enda trygghet,
sin världsbild som cirkulerat
kring den där metallbiten,
möter sitt ansikte i spegeln,
inser att


man har två ögon två öron en näsa och en mun
som är fungerande, fullständiga bakom
alldeles för runda kinder alldeles för många hakor alldeles för mycket skinn och veck och
jag drar ihop huden på halsen,
funderar på vad en fettsugning
av ett tjugoårigt ansikte
skulle kosta