resåren i trosan som blir för stor

trots att jag tvättar för hand

mat som växer i munnen och

fastnar i tänderna

apparater utanför som morrar

när de blåser och flyttar på löv

från en plats till en annan

för att inte tala om gruset

ångmoppen som stått där

får jag inte igång när de trivsamma

städynglen dyker upp, de som

sovit i nästan hela mitt liv

bilden av att allt bara misslyckas

dyker pinsamt upp igen

utan ett varnande pekfinger

man glömmer vilken färg

livslusten hade före och innan

alla bett av livets orättvisor

sett från en vinkel av den drabbade

förmodligen från en annan 

av de ännu hårdare mänskoöden

som kantar våran så kallade jord

vissa dagar är man helt off

bryr sig inte om om något

som dagen innan kanske kändes

väldigt viktigt och livsbejakande

då kan en måltid med ett glas rött

få en att ducka totalt 

samtidigt som halsens muskler

lättar taget på huvudet

någon form av ökad rörlighet

kanske läkaren skulle intyga

inte mig emot att vi är ett ruttet

släkte som kommer att gå under

det där med att bestämma barnbegränsning

för dem som inte har det tänket

eller få andra att sluta hamna på sjukhus

vilja avsluta sitt liv om de inte får

det allra finaste och kärleksfullaste livet

förmodar att det inte ingår i allas uppfostran

likväl som verklighet och drömmar sällan

kan  trivas tillsammans utan minsta motstånd

livet är för stort att greppa för den lilla

lilla människan som uppfattar sig själv

som en Guds gåva utsedd att ta hand om

alla upptänkliga rikedomar fast kanske inte

lika motiverade ta hand om baksidan

som finns och utvecklas i de flesta fall

vad gäller jordens känslighet trots 

att den inte har blod som pumpar

i särskilda ådror för detta

vi har nog totalt missuppfattat 

det där med kärlek för alltet

det som går över vårt förstånd

och förmåga att se under en

och samma scen

vi är bara små små korn

i universum som klappat oss

för bröstet sen vi uppfann spegeln