Det var högvåningshus, som räckte ända upp i Babels hus, på rad efter rad i Täby, nära galoppen, hästar frustade och människor skrek med kuponger i handen i jakt på febriga medel att köpa körsbärsvin och kunna komma hem med Domus kassar till mamma Barbro, baka purjolökspaj, vi satt där jag och mina syskon, på golvet, nakna inte mer än året, eller några och två, vi förtappade mänskliga organismer på denna planet, utan trygghet utan försorg, i olika SAAB bilar som lät brutt brutt och ingen pappa som någonsin kom, det var hemskt, på sitt vis lika fruktansvärt som när ISIS drar fram i nutid och skövlar med våldtäkter och mördar människor förvridna i islams namn, religioner hit och dit, det var början på en ny epok, Palme styrde och skrek marscherade med Lidman Sara mot Vietnam, Amerika förtärde och människor kände ett sug efter mer, Lundell och Jack, och vi var bara små, så små, obetydliga och vår mamma så liten liten liten i strumplästen, det är väl klart att hon inte orkade med tre barn själv och drack sin flaska, hängde på Buffalo Bill i Täby Centrum 1977, plakat, utslagen, vi skrek, mamma mamma, mamma sluta, gå hem hem, tills pizzerian stängde och kocken slängde ut oss på gatan på marknadsvägen bland ståtande fina familjer och iväg till grindtorp, hem, fru Josefsson på övervåningen ringer polisen oväsen, barn som gråter i natten ingen mamma hemma, ensamma i mörkret, vi små, polisen kommer, i sina gamla Volvo o SAAB svart och vita bilar med skinnklädsel, skriver rapport lämnar oss igen, män karl efter karl utnyttjar vår mammas underliv, paragraf 7, till slut hem i i fosterhem, de är så många att jag tappat räkningen, ca 20-25, ingen ville ha oss tre barn så små o rädda ensamma, vi slussas runt och överläkare Von axel Roth på psykiatriska kliniken boendes i Djursholm, i Danderyd skriver utlåtande (gravt störda barn, utan möjlighet till ett gott vuxet liv) och vi får växa upp på PBU BUP, kallat då, vi sitter i sandlådan ögon som stirrar på oss undersöker oss klär av oss, gråt skrik min syster 5 år släpas iväg naken, vad händer? Det är 1970 tal i slutet och vi är ensamma utlämnade till ingenting till experternas utlåtanden, vi separeras och hamnar i olika akut hem ferie hem, tanter och farbröder som tar statens pengar men inte ger något tillbaka, vi får inga presenter, hur kunde det ske? Det är ett under, vi är alla idag vuxna med egna familjer och egna barn. Om två månader disputerar jag och blir doktor i antropologi. Min resa lång, lika lång som din min vän, vad jag har sörjt och gråtit för att bli hel och kunna gå vidare och förlåt mig själv och vår mamma. Vilket bottenlöst hat som frätte mig som tonåring, som förgjorde mitt inre, snabba var ni andra förtappade människor av sorg och smärta med haschet och drogerna. Hej då narkotikum.
Ingen ska få ta detta ifrån mig. Jag har rest mig på egna ben och står starkt och stadgat och minns hur Palmes, Torbjörn Fälldins ord skvalar i etern än idag.. " familjen ska ha mer underhåll och mer bidrag inget barn ska fara illa i Sveriges välfärd.."
Jag är ett 70-talets generation X och slacker, och nu ska jag sörja för andra kommande generationer.
Jag kommer begrava min mor en dag och fira ner henna i jorden och förlåta hennes brister som drabbade oss mig och mina syskon så hårt att den nästan förgjorde oss i akuta matpumpningar, brandbilar, ambulanser, män som kom och våldtog henne på köksbordet.
Jag hatar inte längre. Jag har lagt hatet åt sidan. Jag väljer att känna, uppleva och sätta gränser, jag väljer livet, jag en generationens x. Där ser ni, Von Axel Roth och andra, jag är inte förtappad eller galen. Där ser du Palme och ni andra. Jag klarade mig. Tack mormor Elsa, det var du som fanns, där ingen annan ville stiga fram likt ett tornerspel och plocka upp den kastade handsken, förutom gamla Elsa på 87 år vid Odenplan 1981.
Tack.
Till Barbro
jag kunde inte rädda dig
så jag rädda mig själv.
Din son är jag
i evigheternas tider
Mxxxxxxxx censur.
Med alla den kärlek som bara blodsband kan uppbåda, tung kinship, moyete system och ethos.
Nu kan du vara stolt.
Jag gjorde det.
Vi ses i Nangiela en dag mor. Där är allt förlåtet för evigt, i tusen och åter tusen år.
Jag har blödit för dig och mitt blod rinner friskt och rent i mina ådror, från dina vener Barbro.
Du finns i mig.