tänk om jag hade befunnit mig i Barcelona hela våren,
om jag inte hade lyssnat på den där magkänslan som sa åt mig att
nej Julia du måste stanna i Kalmar,
du bara måste.

jag vet inte hur man skriver om sånt här,
jag vet inte hur man vrider på orden för att de ska bli så fina som möjligt
vet inte hur man beskriver en lättnad i hjärtat,
ett lugn i hela kroppen.

jag vet inte hur man gör för att förklara,
hur det bultar starkt, långsamt men ändå snabbt
vet inte hur man beskriver hur någons ögon kan se rakt in i ens själ,
hur någons varma händer kan trösta när man tror att man är otröstlig.

jag vet bara att jag är glad att jag lyssnade på magkänslan,
att jag inte packade en väska och åkte
då hade jag aldrig träffat dig,
och aldrig ens behövt försöka förklara hur du tittar på mig när du tror att jag inte ser.