Är kärlek något som jagas för att upplevas medans vi drar luft, är gemenskap en produkt av liv?
Eftersom döden är av gemensam nämnare så faller det i logiskt bruk att vi alla förlorar det liv vi hade.
Alla vi som reser mot döden har en tro om hur det kommer bli.
Så vilken är din /eran tro.
Är den av religiöst bygge, eller är den av bygge av egen tro buren.
Jag tror att det vi innan kallar liv, var ödet , livet blev våran låneplats
på ngt vis.
Vi låg i dödens dvala, föddes för att förlora våran sömn ett tag.
En plats i livet, en paus om så tycks.
Vi har inget gemensamt när vi strävar mot vårat mål, förutom att hålla ihop.
Vi förblindas i ca 100 år och återtar det som är vårt.
Så många själar att bevandra en trött moder jord,
med livet som insats.
Jag räds att dö, dra mitt sista andetag, för jag valde aldrig att födas eller att andas, Jag slumrade gott nog innan liv föddes mig.
Så döden kan aldrig ta mig, döden hade mig hela tiden även om jordelivet blev förvriden.
Jag räds min ångest av att släppa allt.
Men efter som vi är fast i denna tvist, så finns det ngt visst att ta hand om varandra.
Så låt oss om detta korta jordeliv tillsammans bevandra.
För hur våran/eran resa en må sluta, är vi i samma skuta.
På väg mot där vi var en gång.