Jag blev sjuk när höstens färger,
stod som vackrast, kring stugan vår.
Jag minns ej längre.Hur gammal var jag?
Jag var väl kanske, fem, sex år.

Jag låg i sängen i feberyra.
På kakelugnens vita front.
Såg jag bilder, så fasansfulla.
Jag aldrig tidigare, sett nått sånt.

Och i mitt huvud blev alla röster,
som höga ekon i folktom sal.
När någon talade, så var det nästan,
som om det varit ett hundratal.

Av jul och julgran minns jag föga.
Jag minns, det glimmade av ljus ibland.
Jag var så trött, jag ville sova.
Jag ville hålla i mammas hand.

Det blev vinter, snö och kyla.
Jag hörde syskonen på förstubron.
Hur de stojade, när de stampade
av sej nysnön, från vinterskon.

Vintern gick, allt blev ljusare.
Våren kom med fågelsång.
En dag så fick jag, av stora syster,
av vårens blomster, ett näpet fång,

Från köket hörde jag mamma tala
med grannfrun vår, om hälsan min.
"Vårt sto har fölat, här får du stomjölk,
som du kan ge till gossen din."

"Det säjs det hjälper, för nästan allting,
så snart skall gossen nog vara bra,"
"Vi får väl hoppas, så, du kära.
Och tusen tack, det skall du ha."

Och jag blev frisk, men kanske ändå,
har sjukdomsvintern satt sina spår,
Jag hatar vinter, jag hatar kyla.
Jag älskar värme, sol och vår.