Jag blev ju ganska sugen.

Kan jag ärligt säga.

Att skicka stolarna i matsalen,
rakt ut i trädgården.

Ut på den nyklippta gräsmattan.

Rakt ut igenom fönstret.

Bara för att få höra ljudet av glasspitter som flyr.

Och se spröjsen flyga bort emot häckarna.

Det hade varit en mycket god känsla att avreagera sig så.

Men jag gör ju inte sådant!

Jag har ju min hammare i källaren,
som jag med kraft drar i väggen,
när det rinner över.

Känns jävligt gott i efterhand kan jag meddela.

Att veta.

Att jag skickade hammaren mot ett dött ting.

Bara en simpel vägg.

Som fick äta min aggression.

Sen är jag otroligt lugn.

Känslan och kapaciteten finns dock alltid där.

Efter att du hade triggat mig hela dagen,
i ditt mycket obehagliga flipmode.


När icke.

Dialogen.

Och svaren från din mussla fanns!

När.

Jag förstod att,
du aldrig kommer att ha förståelse för min konst.

Detta kommer att göra att vi går skilda vägar.

Tyvärr!

Jag vill bli bara bli mer,
brutal i mitt författarskap.

Och bara vara ensam ibland.

Och skriva, skriva, skriva och skriva.

Jag är faktiskt beredd att offra allt för konsten!

Jag har fått insikten!

Jag stålsätter mig för detta.

Jag har byggt mina murar så noggrant.

När jag vet vad som komma skall.

För att inte gå samma patetiska väg,
som så många andra konstnärer gjort.

Men tyvärr.

Jag kommer nog att gå min egen väg.

In bakom mina egenhändigt konstruerade murar.

Jag vet att ni alla hatar mig.

Och vill bara bli av med mig.

Men jag är inte fegisen som hoppar.

Finns inte ens en tanke.

Även om jag naivt nämner detta ibland.

I mycket sällsynta fall.

Det är ju bara.

Naiv och dum skrämseltaktik från min sida.

Finns inte en tanke i helvetet.

Att jag skulle ta den tidigare avgången.

Jag är segare än så.

För.

Den tidigare avgången.

Kan möjligtvis endast bara ske.

Om jag blir dödligt sjuk i typ cancer.

Och jag är slutgiltigt dödsdömd.

Och att jag har kollat upp alla mina försäkringar.

Mitt testamente.

Med mera.

Så att ni har det bra efter min kremering.

För jag lämnar ingen bakom mig!

För.

Jag vill absolut.

Och.

Och definitivt veta.

Hur all den här skiten slutar.

För.

Du vet mycket väl.

Att när vi nått ändstationen.

Så kommer jag alltid att ta hand om våra barn.

Även efter min död.

Har de inte varit bortskämda förut.

Så kommer de att bli det då.

Allt för mitt blod.

Kärleken.

Och

Mina barn.

Den kärleken ni gav mig.

Även om den var tyst.

Jag ber inte om någon förlåtelse.
(Det är ett mycket slitet ord i mitt liv.)

Jag för heller inte något försvarstal.

Jag är så ångestfullt medveten om mina svagheter.

Men.

När du inte inser.

Och kanske har ADHD.

Och är en av de omtalade solrosbarnen.

Som ingen egentligen känner.

Så föder du min svaghet åt fel håll.

Du såg solrosorna på fälten längs vägen på vägen ner.

När vi bil semestrade i Östeuropa.

Och jag såg också dessa solrosor.

Men höll händerna på ratten.

Och jag berättade aldrig.

Vad jag kände.

När jag såg något i dessa solrosor som du inte såg.

Du hade ändå bara blivit förargad på mig.

Jag vet.

När jag talar om mina barnhem.

Poliser.

Blod.

Knivar och piller.

Och sönderslagna lägenheter.

Och vår lillebror de satte på fosterhem.

Och min framgång därefter.

Och jag vet att du kräks.

På mitt enorma självbekräftelsebehov.

Men det är ju endast.

Min överlevnad strategi.

Som hjälper mig igenom livet

Men jag vet också.

Att jag inte kommer inte kasta ut några bord.

Jag har uppenbarligen lärt mig,
några saker i mitt hårda liv.

Jag rör aldrig dig,
eller mina barn.

(Jag har min hederskodex).

Det vet du!

För att jag vet.

Att jag älskar er.

Och att jag lätt,
går in i döden för er.

Oavsett hur all denna skit slutar.