Varför tog du med dig så många pusselbitar av mitt liv
när du slet sönder mig?
Hade det inte räckt
med att du lämnade mitt liv i krossade drömmar och kaos.

Redan från början hade du svikit mig,
fast jag inte visste det då.
Du gav mig så mycket kärlek,
så mycket livslust, så många nya upptäckter.
Varför gjorde du då så?

En tid tycktes bitarna till mitt livs pussel snart vara på plats.
Så även för dig, det var i alla fall så du sa.
Varför tog du då med dig så många av dem,
den där sista dagen,
då du lämnade utan svar på mina brännande frågor.
Varför ville eller orkade du inte säga som det faktiskt var,
att du levde två liv i ett.
Ett med mig, och ett med dina älskarinnor
som ej var av riktigt kött och blod.
Kanske även de fanns,
eller bara i din fantasi.

Jag önskar inte bort det fina jag fick uppleva med dig,
inte heller våra äventyr ut i det okända.
Men jag önskar bort all smärta, svek, och obalans i mig du gett.
Och jag önskar dig alla taggar jag fick från dig,
så du fick känna hur illa du gjorde mig.
Och jag avskyr att känna så, jag skäms.

Varför lade du till flera saknade pusselbitar till mitt liv,
för att sedan ta dem med dig,
och flera redan lagda,
när du krossade pusslet och gick?
Utan svar på varför du gjort som du gjorde mot mig,
mot oss.

Jag kommer att få ha dig med för resten av mitt liv,
vare sig jag vill eller inte.
Tiden som går gör det lättare, men det går alltför sakta,
för du återkommer ibland.
Vare sig jag vill, eller inte.