Nu regnar det här, det var länge sedan nu.
Det minner mig om regnet som plötsligt föll över oss,
en annars solig sommardag.

Det varade inte länge, men eftersom vi var lättklädda i den sköna sommarkvällen, blev vi dyngsura båda två.

Du skrattade och påpekade lite blygt,
att blusen jag valt att ha på mig nog var lite tunn,
och nu visade mer än jag kanske var bekväm med.

Rar som du alltid var, tog du min hand,
och sa att du visste ett ställe
vi kunde springa ner till för en liten stund.
För att torka till oss, och våra kläder.

Där hade du både badhandduk och en liten filt,
för du hade som vana redan från som liten,
att emellanåt doppa dig i sjön som fanns intill.

Det var Appelkvists gamla nedlagda sommarkiosk
nere vid badplatsen sa du.
Den för länge sedan på glass, läsk och godis tömda kiosken.

Nu fanns bara ett par gamla blekta glasslistor i ett igenbommat fönster kvar, som vittnade om att det en gång i tiden funnits badgäster på denna strand.

Stranden fanns kvar, men ganska igenvuxen.
Och en brygga som sett sina bästa dagar.
Inte helt riskfritt att gå ut på den alltså!

Nu var stranden inte längre till för allmänheten,
därav denna syn.
Och synd var väl det, för platsen var mycket vacker,
och kvällssolen som nu kommit fram igen,
skänkte platsen ett nästan magiskt skimmer.

Eller var det för att du höll både min hand och mitt hjärta
i din stora, men mjuka hand.
Fast tag, men inte alls hårt.

Det var så du var, fast bestämd, men mjuk ändå.
Det var det som jag föll för, att du visste vad du ville,
men var så väldig lyhörd för mina önskemål.

Och du såg mig, på riktigt såg mig.
Det hade ingen tidigare gjort.
Och du gav mig den bästa sommaren
på mycket, mycket länge.


Regnet utanför har tilltagit,
men ger ifrån sig trygga, lugnande ljud.
Precis som känslan jag fick med dig
under våra möten en sommar.
Trygg, lugn… och mycket, mycket förälskad.