Ibland kan jag nästan känna mig som jag gjorde i tonåren.
Då, nyfiken och hungrig, men också rädd och blyg.
Nu 40 år senare också nyfiken, hungrig, rädd och blyg.

Om jag hade haft kunskapen från idag
och ungdomen från då…
Vilken kombination!!
Hade kanske varit vådligt...
Får jag vid min ålder vara nyfiken
och hungrig?
Lekfull?

Börjar jag bli lite gammal och sliten,
som en sönderrostad bucklig plåtburk
på en illaluktande soptipp som ingen ser?
Som för varje år rostar bort bit för bit?

Eller blir jag med åren som en ”insliten” skinnpaj,
som till en början är lite stel och intetsägande,
men som med tiden bara blir mjukare och skönare,
och får mer och mer personlighet och eget uttryck?

Eller som en av de stenar på stranden,
som med tiden blir en av de vackraste du sett
och lenaste du känt.

Den där stenen du var på väg att bara gå förbi,
men som av någon anledning, fångade din blick.
Stenen du egentligen inte brydde dig om,
fast samtidigt helt automatiskt böjde dig ner
för att plocka upp.
Du bara måste få titta närmre på den och känna.

Stenen som fick följa med dig en bit på vägen på stranden
inuti din hand,
medan du kanske tänkte på annat,
men den var skön att hålla i.
Kanske bara för en stund.

Eller så blir den kvar i någon ficka,
och du kan känna på den,
och titta på den ibland.

Kanske läggs den i en skål hemma
och blir kvar där.
Ensam,
eller tillsammans med andra funna stenar.
De kanske är olika till färg och form,
och det finns kanske ingen favorit.
De är ju alla fina, och fångar dig på något sätt.
Alla formade efter åren som gått.

Kanske nytt eller ungt
inte alltid betyder bäst och vackrast.
För somt betyder passerad tid
mognad, utveckling, finslipning .....