Du kan slipa om ett golv.

Ett fint dyrt parkettgolv.

Men du kan inte slipa om konsten.

Du kan inte slipa bort känslan.

När pedalen till baskaggen glider bort ifrån dig.

Samma känsla.

Som.

När kärleken kan glida ifrån dig.

Pedalen gled bara längre bort för vare slag,
med min mjölksyra på min höger vad.

Då bestämde jag mig för,
att dedikationen,
för konsten,
är viktigare än ett golv du kan slipa om.

Jag gick ned i källaren.

Jag tog upp min skruvdragare,
med dessa välkända bits,
och alla dessa välkända gipsskruvar.

Först skruvade jag fast,
baskaggens pedal i golvet,
i mitt älskade gitarr rum.

Jag drog skruvarna rakt ned i detta dyra golv.

Jag drog sedan,
med min skruvdragare,
fast pedalen till min Hi-hat i golvet.

I detta dyra golv.

Jag lade sedan skruvdragaren åt sidan.

Och satte mig ned på min trumpall.

Och och slog sönder.

Med mina trummor.

I min värld.

I min trumvärld.

Ert missförtroende mot mig.

Jag bytte sedan till de kåta.

De mina gitarrer som alltid.

Vill älska med mig.

Sedan tog jag min skruvdragare.

Och skruvade fullständigt.

In alla era fördomar emot mig.

Ni kan slipa om mina golv.

Men ni kan aldrig slipa om mig.

De enda som förstår mig.

Och som kan slipa av mina kanter.

Är de jag älskar.

Hoppas att deras kärlek inte glider ifrån mig.


Som en icke i golvet fastskruvad baskaggepedal.