Lena kände sig en aningens stressad i tanken, och klockan var kvart i fyra denna fredagseftermiddag i december, strax innan jul. Arbetsdagen var snart slut, och pärmarna låg i varsitt uppslaget läge runt om på skrivbordet. I varje pärm syntes det färgglada små lappar, som var och en markerade något viktigt, som Lena hade märkt ut för att underlätta för henne själv att hitta det hon sökte snabbt. På varje färgglad lapp stod det några små korta anteckningar, som hjälpte Lena med att minnas vad det var som hon hade markerat. Viktigheten i innehållet. Detta var Lenas "grej", som hon hade anammat, inte bara för att enklare finna det hon sökte, och som var markerat i varje pärm. Utan även för att hon inte riktigt hade minne till att minnas allt viktigt utantill, som hon annars redan hade fullt av i huvudet. Hon hade detta "lappsystem" med post-it, i alla möjliga färgglada färger. Det var som ett landskap i alla regnbågens färger, och detta färgsystem väckte även värme, i det annars så kallt blekvita kontorsrummet. Lena hade aldrig förstått varför företag målar väggarna vita. Det är en urtråkig färg att sitta och jobba i. Man blir ju inte direkt glad, även om vitt ansågs vara bra, med tanke på ljusterapins effekter, sades det. Lena raljerade denna tes. -Pyttsan heller, sa hon högt för sig själv. 

Det var många saker som var viktiga för Lena, en dam i 50-årsåldern, som hade ADHD. Hon hade sedan länge lärt sig att leva med denna diagnos. - Inga bekymmer, brukade hon säga högt, om någon anmärkte, eller skojade om hennes egenheter som hon hade för sig. Att skriva dagliga "att-göra-listor", gjorde hon numera på rutin, och även detta blev skrivet på en post-it-lapp, i en för dagen utvald färg som gjorde Lena glad. I princip alla pärmar hade dessa färgglada lappar utstickandes från varje pärmsida, och det fanns även en hög med post-it under hennes genomskinliga skrivbordsunderlägg. En kanonidé, tyckte hon om det genomskinliga underlägget. Perfekt för små lappar med minnesanteckningar av viktiga saker att minnas. Lättillgängliga för ögat var de också. Lena smålog lite förnöjt åt sig själv, för att hon var så fiffig med sitt system. 

Lena var "spindeln i nätet" på företaget, där hon nästan räknades som en invetarie med sina över trettio år på samma företag. Hon höll koll på allt, och hon var även den som alla kom till när de inte själva kunde ta reda på viktig information. Allt ifrån kvartalsrapporter, svar på diverse avtalsfrågor, pärmar med viktiga dokument i från föregående bokslutsår, eller äldre. Ja, hon höll koll på allt, och det var även hon som beställde de dagliga leveranserna av fikabrödet till eftermiddagsfikat. De anställda på företaget brukade skämtsamt kalla henne för "mamma", då hon hade alla under sina vingar, och var sina medarbetade behjälplig i mångt och mycket. Ja, hon visste mycket om viktiga saker, och även om oviktiga. Allt antecknat på dessa små färgglada post-it-lappar. 

Företagets "mamma" var en pratglad och social dam, full av energi och hon hade alltid ett leende på läpparna. Men ack så stressad och irrig av sig. Men hon fick alltid saker och ting utförda. - Inga problem, brukade hon säga. Mamma fixar detta bums och direkt på momangen. Lena hade väldigt svårt att slappna av, då hennes huvud var fullt med mängder av information och "viktigheter". Hon tyckte om att ha kontroll på det omkring henne, och för att underlätta sitt "kontrollbehov", införde hon sitt färgglada lappsystem. Med sin långvariga anställning på företaget, var hon väl rutinerad i användingen av dessa lappar, som i början endast fanns i en färg. Hon mindes glädjen hon kände, när utvecklingen gick framåt, och det fanns fler färger att välja på, och genast fanns dessa ikryssade på beställningsformuläret till deras leverantör av kontorsartiklar. 

Nu var klockan slagen fyra, och arbetsdagen var slut. Men Lena låg efter i planeringen, vilket var ovanligt för henne. Hon var enormt stressad denna dag, fast det var inte så konstigt. Julen stod för dörren, och hon skulle iväg efter jobbet och inhandla några julklappar, innan hon skulle köra hem till sin väntande make. Stressen gjorde henne lite extra uppspelt idag, och detta rörde till hennes ordning i kaoset. På skrivbordet låg det fullt med öppnade pärmar, och de färgglada lapparna lyste med sina vackra färger. Plötsligt ringer telefonen, och hon vänder sin stol för att nå telefonen. Hennes gamla kontorsstol gnisslade till när hon drog sig med fötternas hjälp mot den ivrigt ringande telefonen, samtidigt som hon balanserade en öppen pärm i knät.  

Pärmen i knät var en återbrukad pärm, som numera var väldigt sliten med pärmgaffeln, som skulle hålla ihop pärmen, därför fick hon vara extra försiktig att inte tappa den i golvet, med risk att tappa ur alla viktiga dokument i den. Åh nej, detta ville hon verkligen inte! Med pärmen balanserad där i knät, och sin gamla kontorsstol riktad mot nåbar längd till telefonen, svarade hon med sin fria hand. Den andra handen greppade tag om en penna, för att vara redo att notera "viktigheter". Ömsom nickandes, och ömsom mumlandes, bekräftande hon ord till svar på att hon lyssnade på den som ringde upp. Lena spjärnade emot med sina knän, och höjde hälen på båda fötterna, för att hålla balansen om pärmen i knät under samtalet.

Telefonsamtalet blev långvarigt, varpå Lena började få känningar av sin artros i knäna, och det började kännas smärtsamt att ha fötterna/benen i det enformiga läge som hon hade sin kroppställning i, varpå hon med hjälp av en höftknyckning rättade till sin obekväma arbetsställning. Detta gjorde hon samtidgt som hon ännu hade den inte fasthållna och öppna pärmen balanserandes i knät. Hon kände fortfarande av stelheten i knäna, och smärtorna hade stegrats, och då beslutade hon sig för att ändra ryggläget på sin stol. Sagt och gjort, i ena handen höll hon telefonen som hon samtidigt pratade i, och med den andra släppte hon sin penna, för att dra i spaken, som man ändrade läge med. I samma stund som hon knyckte till på reglaget för ändring av position på ryggstödet, swingades hon snabbt bakåt, som en "katapult". Det snabba rycket medförde att hon släppte telefonluren mitt i under pågående samtal, för att ta handen att stödja sig med, för att inte VÄLTA bakåt, och handlöst falla ner till golvet. Det hela var över på några sekunder, och med hjärtat i halsgropen, och en puls i 190, sansade hon sig snabbt, och kom till fattning igen. Pärmen låg kvar i hennes knä, i sitt uppslagna läge, och med en lättnadens suck grep hon tag om telefonluren igen. 

Skrivpuff - skrivövning. Dagens ord "Välta". 2016-01-21