Ja, nog är jag en kvinna som är lite udda och excentrisk. Avviker ett snäpp från normen, tar en onödig social risk. Bokstaverar mina rader, är en aningens provokativ. Ett alfabetiskt tonläge, av att vara snudd på aggressiv. Skildrar ogenerat beteenden, känslor och det omkring oss. En aningens överdriven ton, men Hey, I´m the wordart Boss. Leker med orden och rimmar mina rader. När jag för er skildrar mänsklighetens charader. Har ingen skämströja som blockar eller censurerar. Orden rinner ur mig, oavsett hur någon kanske reagerar. Kanske är betraktaren trött på min författarstil? Är jag för snäv och dålig med språket som uttrycks mil efter mil? Jag känner mig annorlunda, och utanför normen. Men är dock ganska normal, trots tonen på ordstormen. Retar, provocerar och stör i ditt nyhetsflöde. Tar plats, tränger mig på - Se här när jag beskriver ett livsöde! Troligen omnämns författarkvinnan knappt med ett enda positivt referat. Skriver ytterligare en underlig text, är hon störd och desperat? Är vågad i lyriken, kanske anses jag som konstig och knäpp? Med ett snävt ordförråd, ger jag er min ordbalett. Passar inte in i sociala centrumkärnan. Folk tar avstånd, vill inte omge sig med denna författarhjärnan. Har jag kanske en udda författartalang? Är på en egen nivå av usel rang? Kanske är jag blåst, som tror på mitt ego. Skriver dikter med ord, ett slags poetiskt stratego. Jag är varken mer eller förmer än någon annan. Att skriva av mig är min blott min terapi av att tömma känslokannan. Att texta och skriva rader med rim, är mitt tidsfördriv om natten. När sömnen är svår att få, då leker denna bokstavskatten.

Bildkälla: Privat bild (upphovsrätten är min) från mitt Instagramkonto https://www.instagram.com/kristina0179/