som om man bara kan höra ihop i misären,
så såg de ut när jag kom
i min korta tröja, min utstickande aura

jag har levt ett liv idag
sa en, lutade sig tillbaka på soffan,
ansiktet av en annan värld

på toan kommer hemligheter fram
en av de med ardellfransarna
hade legat med honom, han hade inte hört av sig

och hon med örhängena
sa att hon hatade män
hånglade sedan upp sin nya kille mot soffkanten



min barndomsvän var ensam i ett hav av kroppar
som alla hade någon att fästa sig vid
bara hans stod själv, bara hans satt själv



jonas har diabetes
han har en sticka i armen och en i magen
men jag mår bra, sa han

i stroboskopljuset dansade han sedan
som om det här var hans sista kväll
och han aldrig skulle sluta



och alla var ute och rökte när första vågen kom
alkohol smakar annorlunda när det var länge sedan
ändå var det inte jag som spydde över köksbordet




*



det syns i blickarna
i de ensamma kropparna, även när de är klistrade till en annan
det syns i orden

och jag var malplacerad
som den enda av dem
som inte bar mina demoner på axlarna

jag som gått ett liv i deras skor
hade lyckats
lära mig att dansa barfota



*


(på kvällen
kom min älskling och skrek
för jag hade inte svarat och världen snurrade

men jag tryckte mig nära när vi stapplade hemåt,
tacksam att vara tillbaka
på andra sidan misären)