Det låg grå, kvarglömd grus på torget
Som nån sparkat ett hjärta av
Nån hittade vad andra glömt kvar,
och gjorde nåt vackert
Nåt fick bli nåt annat,
än flickan som aldrig fick chansen

Regnets vaggvisa som nynnande under hennes gång
För flickan som blivit för sorgtyngd,
för att ens sova till vaggsång

Har hon alltid varit lika sorgsen?
Har hon alltid varit en lika spräcklig blomma?
Eller bara missade hon att lägga märke till det?
Som en kall fläck,
mitt i livet
mitt i "din bästa tid"