Det som är nu, det är ord på känslor och tankar. Känslan av att vara exkluderad. Känslan av utanförskap, men också känslan av en stark vilja. Hoppar studsmatta i etern - Här är jag. Om och om igen. Jag knör mig fram i folkmassan. Armbågar mig med vass attityd. Jag borde vara en tyst och alldaglig kvinna. En kvinna utan en stark aura. Dämpad. Mer osynlig. Mer vanlig och smälta in i mängden. Följa strömmen. Då kanske jag hade blivit inkluderad. Vem vet?

Bildkälla: Privat bild (upphovsrätten är min) från mitt Instagramkonto https://www.instagram.com/kristina0179/