En diffus kontur, en svag figur, den starkaste människan i världen. En skugga i dimman på avstånd, som får det att rysa i själen.

Jag tycker mig se på din hållning, på din takt och melodi, att det är du. Jag vågar inte ropa, det har gått lite för lång tid nu.
Jag lyckades låta bli att skriva igår ju.

Jag står stilla och ser en skugga dansa gatan fram, svänger vänster där vi sågs sist. Jag säger att jag gått vidare, jag går, men jag ljög visst.

När du svängde höger och släpade med foten, så visste jag. Du är du, en skugga i dimman, som jag ser svagt.

Den starkaste människan i världen, bara en gata ifrån att med blicken, bryta mig på mitten och göra mitt hjärta sjukt.

Jag har bett dig säga det tusen gånger, så Jag vet, att det är slut.

Men, jag går vidare.

Du dansar.

Du, har gått vidare.

Jag chansar.