Ägget och Maskinen

Översättning av
Anders G.J. Rhodin, 2015

Han gav den hårda rälsen en hatfylld spark.
Från långt i fjärran kom en knackning ej stark,
Och sen ännu ett knack. Han kände till koden:
Hans hat hade uppväkt ett lok uppå spåren.
Han önskade då han hade haft rälsen helt allena
Att han hade attackerat den med klubba eller stenar
Och böjt upp nån räls helt öppen som en växel,
Så att loket skulle haverera bland dikets växter.
Alltför sent nu, tyvärr, han hade sig själv till klander.
Dess knackande steg nu till ett närmare skrammel.
Här kom det bröstande sig likt en skenande häst.
(Han stod långt tillbaka rädd för skållande ånga mest.)
Så för en kort stund var allt som där fanns bara storhet,
Förvirring, så att alla hans skrik dränktes utav dånet
Skriken som höjts mot gudarna inuti denna maskin.
Sedan låg åter sandbanken helt stilla och fin.
Vandrarens blick fick syn på ett sköldpaddasspår,
Mellan fötternas prickar en strimma av svans han såg,
Och följde det ända tills där han anade se svaga
Men säkra tecken på sköldpaddsägg begravda;
Och petande in med ett finger ej för hårt,
Fann han ojämn sand, och helt säkert då,
Fickan med en liten sköldpaddsgruva ånyo.
Om det fanns ett ägg däri så fanns där nio,
Torped-liknande, med skal som av grynigt läder,
Inpackade i sanden alla åväntande trumfen där.
“Ni får akta er nu för att inte störa mig mer,”
Sa han mot fjärran, “Jag har rustat mig till krigare.
Nästa som har kraft att passera med full maskin
Får denna äggplasma i sin polerade mässing.”

The Egg and the Machine

Robert Frost, 1928

He gave the solid rail a hateful kick.
From far away there came an answering tick,
And then another tick. He knew the code:
His hate had roused an engine up the road.
He wished when he had had the track alone
He had attacked it with a club or stone
And bent some rail wide open like switch,
So as to wreck the engine in the ditch.
Too late though, now, he had himself to thank.
Its click was rising to a nearer clank.
Here it came breasting like a horse in skirts.
(He stood well back for fear of scalding squirts.)
Then for a moment all there was was size,
Confusion, and a roar that drowned the cries
He raised against the gods in the machine.
Then once again the sandbank lay serene.
The traveler’s eye picked up a turtle trail,
Between the dotted feet a streak of tail,
And followed it to where he made out vague
But certain signs of buried turtle’s egg;
And probing with one finger not too rough,
He found suspicious sand, and sure enough,
The pocket of a little turtle mine.
If there was one egg in it there were nine,
Torpedo-like, with shell of gritty leather,
All packed in sand to wait the trump together.
“You’d better not disturb me anymore,”
He told the distance, “I am armed for war.
The next machine that has the power to pass
Will get this plasm in its polished brass.”