Alltid troget vid min sida, dag ut o dag in.
Alltid den, jag alltid kan kalla min.
Aldrig viker du av från min färd.
Ibland är du ju, hela min värld.
Hur jag än letar o försöker förstå.
Försöker hitta en annan väg att gå.
Du letar alltid upp mitt sinne.
Du gror dej fast, i hela mitt minne.
Påminner alltid, alltid mej.
Att du är den ende som finns för mej.
Visar att det inte går, att hitta ut.
För du styr, både min början o mitt slut.
Tröstar mej alltid, med samma ord.
Att ensam är stark, på denna jord.
Detta, mitt livs största hemlighet.
Att min enda vän, är ensamhet.

Känslan av att inte kunna bryta sig loss från känslan av ensamhet.
Känslan av att det skall vara så, hela livet.
Varje dag tänker jag på, hur det kan bli så?
Varför finns det ett så omänskligt problem?
Inte hitta ut ur labyrinten, som bara visar en ensam väg?
Inte ens kunna tänka sig en följeslagare, som förstår hur det känns?
Alla har vi ju haft våra "tryggheter", våran bästis, om så bara en enda.
Alla har vi ju känt osäkerheten, den som föds med tonåren?
Men kan vi verkligen förstå?
Hur det är att känna sig riktigt....ensam?
Ensam, bland alla andra...som inte förstår?