Jag ser solen gå upp över bergets krön
Ur min kaffekopp stiger andar upp
Frosten som glittrade på min bänk,
har förvandlats av solen till små vattenblänk
Värmen från brasan ringlar över trädens slut,
efter kampen i skorstenen fann den sin väg ut
Min vän som troget vakat över min natt
ser på mig, ler och tar på sin hatt
Jag stryker hans kind, kysser hans hand,
När allt är sagt, när allt funnit sin plats,
Då allt bara finns, allt svårt man knappast minns
Behövs bara kramar och smek och livet blir en enda lycklig lek…

©Pretty Poet