Bär mig inte när jag kan gå själv,
men fånga upp mig när jag faller.
Ta inte i mig, jag är så hudlös,
håll mig bara stadigt fjäderlätt.

Tro på mig när jag inte gör det själv
och håll mina tyglar när jag gör det.
Bli inte rädd när skuggan kommer
jag gömmer mig i den och läker.

Vilar från livet, från intryck och kamp
laddar om, laddar nytt, laddar hopp.

Bär mig inte när jag kan gå själv
jag är varken trasig eller fel.
Jag är stark, jag är känslig,
jag är och lever intensivt.

Jag är som dag och natt
och alla årstider;
blommar och laddar om
och glömmer tidigare liv.

När mina höstlöv faller
i virvlande känsostormar,
backa undan och låt mig ta skydd
under stenen, under täcket.

När min iskyla håller dig på avstånd,
stanna där, jag tinar.
Det jag bygger upp som skydd
är sällan väderbeständigt.

När min sköra själ vågar igen
knoppar jag och kvittrar.
Känner lycka för minsta lilla
och det blir lätt för mycket.

När min sommarvärme bränner dig
är det av passionerad kärlek.
När jag slokar på kvällen,
ge mig vatten och vila,

så blommar jag igen
om morgonen.