livet föddes till Beethovens femma
jorden fanns inte

det var bara ett öde öde
Ludwigs hörsel far genom rymderna

söker ett hem
ett par öron

beredda att lyssna
men förgäves

symfonin
gråter

det svarta
skrattar

detta oerhörda
ingenting

ett kosmos´
utbrytningsförsök

så
dyker hon upp

en vidöppen ros
full av sexualitet

hörseln ler
kommer hem

jorden
uppstår

ett stort mjukt
bröst

du
skapade

jag
blev din åtrå

symfonin skrattar
det svarta torkar sina tårar

jorden
finns

arga människor
förstör den

vi
älskar i hud

Beethoven
igen

med en ros
i fiolen

allt
kan ske