På götgatsbackens plana ytor bor falska förhoppningar och orimliga krav,
fantasier, önskemål och en medvetenhet men en sårbarhet för omöjliga val.

Jag letar.

Och vissa gånger kittlar andras likheter min hunger,
-för att jag ser förbi, det jag inte vill veta.


Blicken söker febrilt efter lycka, utan att tveka,
som att allt vore möjligt, en utav mitt hjärtas livsfarliga lekar.


Där, på ditt favoritställe, sitter alla utom du,
-såklart,

jag vet ju det.



Ändå blir jag lika besviken varje gång,
för att jag inte ser,
det jag vill, se.


Som att greppet inte är mitt om dig,
-utan ditt, om mig.



Ändå är jag tydligt medveten om att du släppt.

-Men säg,


vad vore livet om allt var konkret,
tydligt och bestämt.

Då skulle jag kapitulera inför allt jag någonsin trott,
allt jag någonsin känt.


På samma sätt som jag inte är mogen för verkligheten,
riktigt än.

Som jag ännu drömmer,
att du kommer hem,
igen.

Som jag ännu kastar blickar, likt ett kastspö i sahara,

så vet jag att allt är synvillor, att det blir vad jag vill att det ska vara.

Du är inte där, du är inte kvar, ens om du faktiskt var tillbaka.



Kanske är det bättre att inte gå förbi där bara.



Att blunda.
Samtidigt som det bara bereder mitt hopp,
-mitt hjärta får rum att ta sats.

Tid, min älskade.
-Tid.

Är allt; en magisk plats.