Ansiktet stirrande upp i taket
Händerna reflexmässigt i kors
Något saknas inom mig,
som utan tvekan fanns där igår

Det där ögonblicket som innan varit irrelevant,
morgonen jag vaknar upp och inte längre är yr,
är nu obeskrivligt självklart här

Han där högdragna och legära låtsas-mannen,
som med tystnad eliminerad känslan av mitt forna jag
Han är inte längre värd min abnorma vänlighet
Och inte heller att jämra sig över att ögonen inte längre ler

Knackningarna han gjorde på balkongdörren,
har nu själsligt upphört stimulera min trumhinna

Kanske kan jag nu dricka mitt kaffe i fred,
utan att visualisera mig att i ångest slänga koppen i golvet