jag bär ett ton på mina axlar
inte undra på att det värker så
saknaden har sitt fäste
i innersta gömslet
rymmer också alla minnen
ibland plockar jag bland dem
blundar mot solen
låter saknaden fri
och jag kan svära på
att allt, precis allt
upphör andas då
för en stund är det
inget som tynger
bördan lättar
du är mig nära
och jag vill hålla kvar
allt som är förlorat
men det är som vatten
du rinner genom allt
stannar inte kvar
onåbar