Jag skriver om mitt liv och ibland kan jag inte begripa att det var så här det var, just så här. Orden, meningarna, meningen. Ljuset kontra mörkret. Solen som sken och mörkret som åt upp ljuset, som alltid hotade sluka allt. Och sen så kom morgonen och åt upp mörkret.

Årstiderna som bröt av med snöstormar, snöbollskrig, hur vi gjorde snöänglar min bror och jag, och snölyktor som lyste upp den mörknande eftermiddagen, skidutflykter i skogarna ovanför husen, med het choklad i termos och ostsmörgås, åka pulka och alltid slagsmål om snowracern för att åka i den branta backen.

Våren som kom sakta, så sakta och ny snö ska till för att ta bort den gamla som mormor alltid sa, tussilagon som plockades till mamma, snön som smälte i rasande takt, vattenpölar skimrande i vårsolen och det var för kallt för nya vårjackan sa mamma men längtan bodde i bröstet och togs på i smyg.

Sommaren som knackade på helt abrupt, slösade med sol, vind och vatten i en salig röra, midsommarstång med dans runt om, blommor sju som plockades i högtidlig tystnad sent om aftonen, lades under kudden, ljusa nätter, surströmmingsfest med korv och bröd till barnen, alla lekar med grannbarnen, sova utomhus i tält, bada i klor, bada med sand mellan tårna, sommarlovet som varade i en evighet.

Hösten med trädens skimrande växling i färg, från klorofyll, till orange och mättade jordtoner, att hoppa i lövhögar, smälla vita bär från buskar på vägen till skolan, stampa i vattenpölar, dansa i regnet, leka i skog och mark och låtsas leva på stenåldertid, tälja pilar av kvistar, leka riddare till häst på våra cyklar, livet var ett lekande äventyr, fantasin oändligt rik.

Jag måste nypa mig i armen för det känns som om jag drömmer, var det här mitt liv, bara mitt? Och förstås min brors. Det var min bror och jag mot allt och alla andra och när mörkret omslöt oss fann vi ljuset i varandra. Mamma fanns alldeles intill även om hon ibland inte kunde göra mer än badda våra sår och torka våra tårar. Hon sa att hon alltid kände sig som en av oss. Trots att hon levde på kanten till mörkrets brunn aktade hon sig noga för att snubbla och föll hon borstade hon av sig och tog nya tag. Hon skyddade oss barn, mättade våra magar, klädde och fostrade oss alltid under pappas stränga vakande öga. Hans ord var familjens lag. Trots det ser jag tillbaka på min barndoms dagar med en oändlig tacksamhet och glädje för mitt i allt omslöt kärleken som ett ljus i det mörkaste av mörker.