Jag sitter
och tittar ut över nejden.

Den sprudlar av alla möjliga färger och mönster.
Den buktar och viker av, sluttar och brer ut sej.

Ända tills havet tar över.
Ända ut rör där sej en punkt
lika litet som ett knappnålshuvud mot mej.

Jag kisar och låser blicken
då jag kan ana ett skepp

kanske det skepp jag väntar på
och som ska komma och hämta mej.

När jag avbryter fokus och riktar ögonen mot spegeln
och ser in i den,
så ser jag hur rummet flyter runt på vågor.

Hur stilla allt är,
hur regnet begraver gatorna utanför,
och om hur tårar kan rulla över kinder,

hur sjön av månsken glittrar i natten,
och om hur parkeringsljus som blinkar i varje krön

och viker av och försvinner och lämnar platsen öde,
redan kommit hem.

(C) Lars Gullberg